Att längta barn

Tar mitt pick och pack och flyttar till: Att längta barn

Vi ses där.

Hur ska jag nånsin kunna arbeta när längtan efter barn är det enda som upptar mina tankar. Brors barn förvärrar min längtan men ger mig samtidigt något att förundras över tills det är dags för mig. Känns som en evighet bort gör det. Graviditeten blir mitt fokus. Inte lika långt bort, kanske bara någon månad. Hoppas.

Hon stal mitt hjärta den där lilla L. Hon var gudomlig. Middag och bio med kollegorna skippades till förmån för den nya människan. Och det var inte ett enda fel i det valet. I sann jämställdhetsanda köpte jag Star Wars-tröja och gula byxor. Men inte förrän jag hunnit irritera mig på allt ljusblått med bilar och rosa, puffärmat och volangigt. Ge mig riktiga barnkläder för hilvede, a la Polarn & Pyret.

Min längtan har nått helt nya dimensioner. Att se broder med flickvän titta på sitt barn var stort. Det skar i hjärtat av stolthet, glädje, längtan, sorg, avundsjuka. Allt på en gång. Ingen känsla mindre än den andra. Men än får jag vänta på mitt barn.

Men fasterskap är inte fy skam i väntan på moderskap. Inte till en liten L i alla fall.

Äntligen har hon kommit. Efterlängtade lilla L. Förhoppningsvis får stolt faster träffa henne snart.

Avtar. Minskar. Försvinner. På bara tre dagar. Började med piller i söndags. Känns underbart. Känner mig inte lika yr och konstig längre. Kan dock ha varit inbillning tidigare. 3-4 veckor senare sa gynekologen. Men tänk om blodet kommit tillbaka då. Vill åka så fort det är helt slut. Kanske den här veckan. Som så ofta förut, måste maila. Inbjudan skickade. Svar inväntas. För sommarkalas.

Har gjort det nu. Tagit första pillret. Mest för att det kan vara skönt att slippa blöda, efter nästan två månaders konstant. Och för att jag inte egentligen tror att jag får ett vettigare svar av min gynekolog. Så jag kör på och alla andra får anpassa sig.

När jag känner mig så här rastlös i att processen går för långsamt, när vänta är det enda jag kan göra, har jag ett behov av att tänka framåt. Sen när det har lyckats. Jag tänker på mig med mage. Hur det kommer kännas och hur jag kommer se ut. Kommer jag passa i gravidmage? Jag tänker på mig som föräldraledig, bara njuta av barnet. Jag tänker på hur det kommer kännas. Den där första anblicken av mitt underverk. Kommer jag bli blixtförälskad eller kommer det vara en lugnare kärlek? Och jag tänker på förlossningen. Och där stannar jag vid detta:

Lovat syster att hon ska få vara med. Vill ju inte vara helt ensam, och hon ville så väldigt väldigt gärna vara med. Ville se hur det går till, utan bedövningen och lustgasen. Så jag sa ja. Tänkte att henne kan jag ha med. Har ångrat mig nu. Hon har blivit konstig efter det här med pappa. Känns som hon gör allt för att det ska göras. För någon omvärld. För att hon ska få högsta betyg i sörjande. Religiös fanatiker har jag tänkt mer än en gång, även om hon inte är religiös alls. Så fanatiker antar jag räcker. Vill nog inte ha med henne. Tror hon kommer vara mer intresserad av vad som händer där nere än att vara ett stöd för mig. Och jag behöver ingen som står och tittar mig mellan benen. Det gör barnmorskan så bra själv skulle jag tro. Behöver nån som håller i mig och får mig att kämpa vidare och bita ihop. Och jag vet inte längre om syster är den.

Men vem välja då när alla mina underbara vänner bor långt borta? Doula? Och hur säga till syster?

Läste underbart blogginlägg av fina kusinen E. Och känslorna från igår är ömsesidiga. Men jag hade ingen aning om att han betydde så mycket för henne.

Känner mig stressad och otålig. Vill bara börja, komma igång och få det gjort. Helst allt på en gång. Istället så väntar jag. På vad vet jag inte riktigt. Vet inte när jag ska börja. Får inga klara besked av gynekologen. Så jag velar. Söta svägerskan är höggravid, sex dagar över tiden, och jag vill så gärna vara där. Med magen i vädret, planerandes inför ankomsten av en helt ny människa, en helt ny person. Det är ofantligt.

Istället väntar jag på bättre tider. På att nån ska komma och säga exakt vad jag ska göra och när jag ska göra det. Måste måste måste maila gynekolog till veckan. Ge mig besked. När ska jag komma. När ska jag börja med piller. Så. Hur svårt ska det vara? Ja, för nån som är utbildad i det alltså. För mig är det bevisligen hiskeligt svårt.

Nyss haft middag med fastrar med familjer. Tycker om mina kusiner. De har helt plötsligt blivit jämngamla. De är vuxna och jag är vuxen. Förut var jag vuxen och de var barn. Men nu har de växt ikapp. Och gjort nåt rätt längs vägen. För de är bra vuxna. Vilken skön känsla det måste vara, att ha barn som blivit bra vuxna.

Mitt i allt det trevliga lurade jag mig själv. På det värsta sättet. Äldsta kusin E dök upp efter middagen. Öppnade bara dörren och klev in. Trodde ärligt och sant, i en kort sekund, att det var pappa som kom hem. Att allt bara var lur och att han hade kommit tillbaka. Kan inte beskriva vad jag kände, det var bara fruktansvärt intensiva känslor en kort kort stund. Som om man bränner sig på spisen. Men utan det onda. Det onda kom sen, när sanningen uppdagades.

Så var den här. Dagen jag trodde jag skulle vara så orolig inför. Men för att hålla mig till sanningen var det nära att jag glömde bort att maila gynekologen. Och när jag väl mailat var det nära att jag glömde bort att kolla efter svar. Men jag glömde inte. Och fick detta till svar. Gravtest negativt.

Det var väl som det skulle. Trodde egentligen inte på det alternativet. Men det andra då. Det jag inte fick googla. Det sades det ingenting om. Blev bara ännu mer förvirrad av mailen eftersom tydligen hade jag fått recept utskrivet... Missade det totalt. Kanske tog den eventuella graviditeten mer än jag trodde. Hur som. Recept på mensreglerande piller. Sen, när jag slutar blöda, återbesök. För att se vad som ska göras. Så mina planer om en aprilresa till Danmark måste nog kasseras. Jo. Har även järnbrist. Kanske inte jättekonstigt efter de mängder blod jag har tappat.

Hemma blir allt sämre. Mamma och jag glider ifrån varandra. Eller åtminstone glider jag längre bort från sorgen. Hon blir lämnad kvar. Vet att det är jobbigt att bli kvar. Kände så från början mot alla som tyckte att det var passande att prata om nåt annat än min pappa. Förstod inte hur de kunde tycka det. Men jag har inte energi att nå fram till min mamma. Vi har blivit som ett dåligt förhållande där deltagarna inte pratar med varandra mer. Pratar heller inte med min syster eller bror. Orkar inte med nåt som har med sorgen och pappa att göra. Vill bara se framåt. Planera in bra saker. Fylla mitt liv med något som är värt att leva för. Har varit så trött och jag orkar inget mer.

Vet inte riktigt hur jag ska bete mig när jag får veta det mest osannolika och oväntade. Som inte är helt igenom gott. Speciellt inte när alternativet är minst lika dåligt. Om inte sämre. Jag var nog lika lugn som alltid innan när jag har stått inför livets jobbigare vägskäl. Och än mer styrkt i min övertygelse om att det aldrig nånsin kan ha funnits en gynekolog som är lika bra som min.

Vi pratade om fortsättningen. Först piller för att få igång blödning. Sen piller för att få igång ägglossning. Och innan ägglossning: ultraljud. För några trillingar vill vi inte vara med om. Jag kunde inte annat än att hålla med. Ser allt riktigt bra ut så kanske jag till och med får ägglossningsspruta. Då vet jag exakt när det blir. När jag ska åka. Kände mig lättad i att det skulle ordna sig. Att det kanske skulle bli lätt ändå, PCO till trots.

Hade bara en liten fundering angående det där med att få igång en blödning när min har pågått sen sista januari, give or take. Nä, så skulle det ju inte vara, det förstod jag också. Men jag har skyllt det på PCOn. Men tydligen så är det inte alls förenligt med PCO-äggstockar. Så det var bara att droppa trosorna och hoppa upp i stolen.

Ett ultraljud senare stod det klart att jag hade ett grått område som var lite gråare och större än vad som är brukligt. Nästa fråga ställde mig lite. "Är du gravid?" Nä, svarar jag eftersom det är målet med besöket. Hade jag varit det skulle jag inte suttit där med benen i vädret. Det gråa området studeras ytterligare. "Är du helt säker på att du inte är gravid?" Och där var den: tveksamheten. Kan jag vara gravid?... Det är ju inte helt och hållet omöjligt. Reproduktionsakt har ju genomförts, om än med vidtagna försiktighetsåtgärder, och vid helt fel tidpunkt, reproduktionsmässigt sett. Men att följa lagar, om än det är naturens, är väl inget jag kan anklaga mina äggstockar för att göra. Så varför skulle jag inte kunna ha haft ägglossning en dag efter att mensen upphörde...?

Anledningen till blödningen, får jag veta efter påklädning, är en av två saker. Antingen har jag varit gravid och fått ett missfall som inte har blivit helt och hållet avklarat. Eller så har jag en polyp. Efter ordet polyp följer en förmaning att inte kolla upp vad det är för det kommer stå att det är farligt. Och någon farlig polyp hade gynekologen aldrig stött på (så jag litar och håller mig ifrån sökmotorer). Pallrar mig på befallning till labet, för tester. För järnbrist. Kan aldrig vara bra att blöda i sex veckor. Och superkänsligt graviditetstest. Sen får vi veta vad det är. Och beroende på vad det är så gör vi en av två saker.

Mer vet jag inte. Mer hade jag inte vett att fråga om. Kanske för att jag förstod att det finns en allvarlighet i det här som gynekologen inte ville att jag skulle behöva bekymra mig om, ifall det inte är så. Så jag frågar inte. Ignorance is bliss.

Så gott folk: polyp vs. avbrutet missfall. Ibland susar det i hjärnan av den potentiella allvarligheten i diagnoserna (kan kanske vara av järnbrist också). På tisdag skickas mail. För domen. Och planen.

Har varit trött. På allt och alla. Oföretagsam. Inom det mesta. Eller åtminstone så borde jag ha varit det. Tagit på mig fel saker. Engagerat mig fel. Till följd av det: upplevt vad jag tror panikångest är. Några sekunder. Det räckte. Ville dö. Förstod de som blivit galna. Var sekunder från att bli det själv. Kändes det som. Sen försvann det. Och dit går jag aldrig mer.

Nu är den tillbaka. Lite åtminstone. Energin. På grund av flera saker har det funnits ljusglimtar även under tröttheten:
- långväga resa till överraskade vänner, där allt fick vara som vanligt för en kväll
- ny och grön grön bil
- längtan efter barn, den finns ständigt, som ett ljus i mörkret, nåt att se fram emot, att sträva efter, utan tvivel
- tårar, förlösande, äntligen!
- fina samtal med underbara vänner, som ger mig framtidshopp, känsla av lycka, när jag behövt det som mest

Kommer överleva nästa trötthet också.

Nu är det dags. På riktigt. Har väntat och väntat. Känts som evigheter har det gjort. Nu är jag nästan stressad. Måste skicka in papper, boka tid för samtal. Kommer allt hinnas... På fredag ska jag till gynekologen. Är lite nervös. Tänk om det inte finns piller för mig, inget som kan fixa mitt tillstånd. Antar att allt pillertagande utgår från mensen. Men hur gör man om blodet har runnit näst intill konstant i snart sex veckor...? När börjar man då...? På fredag får jag svar och sen börjar nästa del i resan.

Körandes i min nya bil idag tänkte jag. Undra om jag kommer att ha kvar den här bilen om ett antal år. När jag har barn. Och kommer mitt barn tycka att mammas bil är fin. Sen fastnade jag: mamma...

och jag har ingen att luta mig mot...

Försäkringar. Det är bra skit det. Pappas försäkring kicks in och vi får begravningsersättning. Skönt att slippa den kostnaden. För alla er som inte vet. Begravningar är svindyra. Stackars människor i sorg utnyttjas. För vem kan säga att den älskade avlidna bara ska få det billigaste? Vem har mage att göra något sådant? Även om det billigaste blir nog så dyrt. Note to self: fylla i livsarkivet. Så att mina kära inte ska behöva lägga onödigt på mig när jag är död. Vad ska jag med en kista för 10 000 till?

Försäkringen ger även till oss efterlevande. 25 000 var får vi. För att vi förlorat en älskad. Pengarna behövs. Av mamma och syster behövs de. Av mig också. Till alla planer. Bil. Boende. Barn. Men tanken härefter blir absurd. Jag köper mig ett barn för pappas liv. Byter en människa mot en annan.

Vill inte tänka så. Vill verkligen inte tänka så. Men tanken har bitit sig fast. Vägrar släppa.

Kanske borde ta upp det med kuratorn. Kanske borde ta upp barnplanerna med kuratorn. Kan vara bra att vädra.


Nånting som känns positivt i alla fall: http://danfert.dk/Nyheder_Brøn_af_single_kvinder_velfungerende.aspx